(inlägget är skrivet inatt kl. 01.30)

Jag är en människa som påverkas väldigt mycket av den omgivning jag befinner mig i. Det handlar inte om att jag har svårt att vara mig själv eller liknande, det är jag alltid, utan det handlar mer om mitt tankesätt kring livet.
Under denna sommar lärde jag känna en väldigt djup sida av mig själv, efter Italien-resan så insåg jag vad som är viktigt i livet, vad som får mig att känna äkta glädje och lycka. Under den perioden var jag väldigt sorgsen, jag saknade Italien och dess kultur, men samtidigt var jag fylld av hopp och förväntan. Jag hade funnit något nytt hos mig själv, och på samma sätt som en knarkare beter sig när den funnit en ny drog, så ville jag bara ha mer, mer och mer. Jag ville få uppleva den sanna känslan av frihet och lycka om och om igen.
Att vara tillbaka här i Sverige, i den tråkiga vardagen gjorde mig galen. Nätterna spenderade jag ensam och funderade på livet, jag insåg då att lycka för mig inte handlar om den ytlighet som detta samhälle erbjuder mig förtillfället. Små enkla medel kan få mig att bli världens lyckligaste människa, och det är så nära att jag bara behöver sträcka ut handen men på samma gång är så det lite för långt bort och om jag sträcker mig för långt kan jag istället falla handlöst ner mot något jag inte vill.

Nu när sommaren är förbi och hösten är på ingång så ser jag mig själv förändras ännu en gång. Italienresan och sommaren känns så avlägsen, allt det jag strävade efter då, det jag ville mest av allt just då är idag ingen självklarhet. Då satt jag med min Italienskabok och nötte in Italienska glosor, fraser och grammatiska regler. Jag skulle lära mig Italienska, så var det bara!
Just idag, söndag natt så inser jag att jag inte rört den boken på tre veckor. Vardagen hann ikapp mig och nu sitter jag här igen, utan någonting uppenbart att sträva efter, utan något direkt mål.

Varför tillåter jag mig själv att göra detta? Eller är det så livet funkar, att man ger upp drömmar och hopp för att man glömmer, för att minnena blir lite suddigare för varje dag som går?

Jag blir påverkad av den omgivning jag befinner mig i, just nu befinner jag mig i den tråkiga, grå vardagen där veckans roligaste händelse handlar om att gå till den lokala nattklubb där alla andra i samma ålder, med samma vardag befinner sig.

Känns som att jag vandrar i cirklar just nu, cirklar utan vare sig slut eller pauser på vägen. Vill bryta cirkeln och göra något drastiskt, något som betyder något för mig och sen i sin tur kan jag gör saker som påverkar andra människor på ett positivt sätt.

Jag SKA bryta cirkeln, snart…